She makes a wish on every single star she sees, somewhere deep down she still believes.

Sunday, September 25, 2011

Kisah Pokok Epal~

Suatu masa dahulu, terdapat sebatang pokok epal yang amat besar. Seorang kanak-kanak lelaki begitu gemar bermain-main di sekitar pokok epal ini setiap hari. Dia memanjat pokok tersebut, memetik serta memakan epal sepuas-puas hatinya, dan adakalanya dia berehat lalu terlelap di perdu pokok epal tersebut. Budak lelaki tersebut begitu menyayangi tempat permainannya. Pokok epal itu juga menyukai budak tersebut.
Masa berlalu… budak lelaki itu sudah besar dan menjadi seorang remaja. Dia tidak lagi menghabiskan masanya setiap hari bermain di sekitar pokok epal tersebut. Namun begitu, suatu hari dia datang kepada pokok epal tersebut dengan wajah yang sedih.
“Marilah bermain-mainlah di sekitarku,” ajak pokok epal itu.
“Aku bukan lagi kanak-kanak. Aku tidak lagi gemar bermain dengan engkau,”jawab budak remaja itu.

“Aku mahukan permainan. Aku perlukan wang untuk membelinya,” tambah budak remaja itu dengan nada yang sedih.
Lalu pokok epal itu berkata, “Kalau begitu, petiklah epal-epal yang ada padaku. Jualkannya untuk mendapatkan wang. Dengan itu, kau dapat membeli permainan yang kau inginkan.”
Budak remaja itu dengan gembiranya memetik semua epal di pokok itu dan pergi dari situ. Dia tidak kembali lagi selepas itu. Pokok epal itu merasasedih.
Masa berlalu…
Suatu hari, budak remaja itu kembali. Dia semakin dewasa. Pokok epal itu merasa gembira.
“Marilah bermain-mainlah di sekitarku,” ajak pokok epal itu.
“Aku tiada masa untuk bermain. Aku terpaksa bekerja untuk mendapatkan wang.
Aku ingin membina rumah sebagai tempat perlindungan untuk keluargaku. Bolehkah kau menolongku?” Tanya budak itu.



“Maafkan aku. Aku tidak mempunyai rumah. Tetapi kau boleh memotong dahan-dahanku yang besar ini dan kau buatlah rumah daripadanya.” Pokok epal itu memberikan cadangan.
Lalu, budak yang semakin dewasa itu memotong kesemua dahan pokok epal itu dan pergi dengan gembiranya. Pokok epal itu pun tumpang gembira tetapi kemudiannya merasa sedih kerana budak itu tidak kembali lagi selepas itu.
Suatu hari yang panas, seorang lelaki datang menemui pokok epal itu. Dia sebenarnya adalah budak lelaki yang pernah bermain-main dengan pokok epal itu. Dia telah matang dan dewasa.
“Marilah bermain-mainlah di sekitarku,” ajak pokok epal itu
“Maafkan aku, tetapi aku bukan lagi budak lelaki yang suka bermain-main di sekitarmu. Aku sudah dewasa. Aku mempunyai cita-cita untuk belayar. Malangnya. Aku tidak mempunyai bot. Bolehkah kau menolongku?” tanya lelaki itu.

“Aku tidak mempunyai bot untuk diberikan kepada kau. Tetapi kau boleh memotong batang pokok ini untuk dijadikan bot. Kau akan dapat belayar dengan gembira,” cadang pokok epal itu.
Lelaki itu merasa amat gembira dan menebang batang pokok epal itu. Dia kemudiannya pergi dari situ dengan gembiranya dan tidak kembali lagi selepas itu.
Namun begitu, pada suatu hari, seorang lelaki yang semakin dimamah usia, datang menuju pokok epal itu. Dia adalah budak lelaki yang pernah bermain di sekitar pokok epal itu.
“Maafkan aku. Aku tidak ada apa-apa lagi nak diberikan kepada kau. Aku sudah memberikan buahku untuk kau jual, dahanku untuk kau buat rumah,batangku untuk kau buat bot. Aku hanya ada tunggul dengan akar yang hampir mati…” kata pokok epal itu dengan nada pilu.
“Aku tidak mahu epalmu kerana aku sudah tiada bergigi untuk memakannya. Aku tidak mahu dahanmu kerana aku sudah tua untuk memotongnya. Aku tidak mahu batang pokokmu kerana aku berupaya untuk belayar lagi. Aku merasa penat dan ingin berehat,” jawab lelaki tua itu.
“Jika begitu, berehatlah di perduku,” cadang pokok epal itu.
Lalu lelaki tua itu duduk berehat di perdu pokok epal itu dan berehat. Mereka berdua menangis kegembiraan.
CERITA INI SENGAJA DIPAPARKAN UNTUK MENGAJAK KITA BERFIKIR TENTANG PENGAJARAN DI SEBALIK CERITA TERSEBUT. SEBENARNYA, POKOK EPAL YANG DIMAKSUDKAN DI DALAM CERITA ITU ADALAH KEDUA-DUA IBU BAPA KITA. BILA KITA MASIH MUDA, KITA SUKA BERMAIN DENGAN MEREKA. KETIKA KITA MENINGKAT REMAJA, KITA PERLUKAN BANTUAN MEREKA UNTUK MENERUSKAN HIDUP. KITA TINGGALKAN MEREKA, DAN HANYA KEMBALI MEMINTA PERTOLONGAN APABILA KITA DI DALAM KESUSAHAN. NAMUN BEGITU, MEREKA TETAP MENOLONG KITA DAN MELAKUKAN APA SAHAJA ASALKAN KITA BAHAGIA DAN GEMBIRA DALAM HIDUP.

ANDA MUNGKIN TERFIKIR BAHAWA BUDAK LELAKI ITU BERSIKAP KEJAM TERHADAP POKOK EPAL ITU, TETAPI FIKIRKANLAH, ITU HAKIKATNYA BAGAIMANA KEBANYAKAN ANAK-ANAK MASA KINI MELAYAN IBU BAPA MEREKA. HARGAILAH JASA IBU BAPA KEPADA KITA. JANGAN HANYA KITA MENGHARGAI MEREKA SEMASA MENYAMBUT HARI IBU DAN HARI BAPA SETIAP TAHUN..

SEMOGA MEMBERIKAN KEINSAFAN DAN KESEDARAN KEPADA REMAJA KITA.

Wednesday, September 21, 2011

The Paradox of Our Times~







The Paradox of Our Time in History

The paradox of our time in history is that we have taller buildings, but shorter tempers; wider freeways, but narrower viewpoints; we spend more, but have less; we buy more, but enjoy it less.

We have bigger houses and smaller families; more conveniences, but less time; we have more degrees, but less sense; more knowledge, but less judgment; more experts, but more problems; more medicine, but less wellness.

We drink too much, smoke too much, spend too recklessly, laugh too little, drive too fast, get angry too quickly, stay up too late, get up too tired, read too seldom, watch TV too much, and pray too seldom.

We have multiplied our possessions, but reduced our values. We talk too much, love too seldom, and hate too often. We've learned how to make a living, but not a life; we've added years to life, not life to years.

We've been all the way to the moon and back, but have trouble crossing the street to meet the new neighbor. We've conquered outer space, but not inner space; we've done larger things, but not better things.

We've cleaned up the air, but polluted the soul; we've split the atom, but not our prejudice.







We write more, but learn less; we plan more, but accomplish less. We've learned to rush, but not to wait; we have higher incomes, but lower morals; we have more food, but less appeasement; we build more computers to hold more information to produce more copies than ever, but have less communication; we've become long on quantity, but short on quality.

These are the times of fast foods and slow digestion; tall men, and short character; steep profits, and shallow relationships. These are the times of world peace, but domestic warfare; more leisure, but less fun; more kinds of food, but less nutrition.

These are days of two incomes, but more divorce; of fancier houses, but broken homes. These are days of quick trips, disposable diapers, throw away morality, one-night stands, overweight bodies, and pills that do everything from cheer to quiet to kill.

It is a time when there is much in the show window and nothing in the stockroom; a time when technology has brought this letter to you, and a time when you can choose either to make a difference, or to just hit delete...

Sunday, September 11, 2011

Still many days to go through~

Salam..




Today, my zone of comfort has ended, officially at 5.15am.. 5.15am is the time I've reached Hentian Putra. This time journey is not the best one as I have to sit with people whom I do not know. I think she is from Dungun. The funny thing is that we did not utter even one word to each other! Is it WEIRD? I do not found it weird as before this, I always bought tickets with a single seat. so, no need to care about others. *Sakit tengkuk lau tidur pun kene control2*


Once I've reached IPG-KBA, yes, it was damn quiet. No sound at all. I think it is worth because it is only 5AM in the morning. I bet others were still on their beds as today is weekend. Hehehe.. On my way to my hostel of Block 8, I just kept thinking about the assignment. In bus, my friends have told me that ELTM's reflection have to be submitted on Monday of 12th September! Of course I'm shocked since I do not working on anything yet. I bet I cannot go to sleep this night in oder to finish the essay... i'm going to be like this>>>>> @_@


Hmm...too many assignments that have to be finished within this week! Phonetics and Phonology on 15th...
Numerical Literacy on 26th.. and many more! can't cite all of them here!


So, I think I should write my reflection now and onwards before 12 midnight..


Annyong~

Friday, September 9, 2011

SBE FASA 2 - SK BUKIT TUNGGAL

Pagi : Murid2 tahap 1 membaca buku di perkarangan perhimpunan sebelum sesi pembelajaran bermula.

Hari pertama : Di bilik guru bersama guru2 yg pernah mengajar saya ketika sekolah rendah dulu.

Di perpustakaan : Murid2 berada di perpustakaan mengikut jadual yang telah ditetapkan.

Di klinik sekolah : Bersama-sama murid2 tahun 1 yang akan menjalankan pemeriksaan gigi.

Di perpustakaan : Murid2 tahun 4 sedang mengadu tentang masalah pergaduhan di dalam kelas kepada Guru Besar, En. Md. Rahim bin Mamat.
Di padang : Pendidikan Jasmani kelas Ustaz Raja Anuar(berbaju oren).
 
Di bilik media : Murid2 tahun 3Cemerlang yang sedang mengikuti sesi kelas Bahasa Inggeris oleh Teacher Dahlia. Kelas ini juga telah menjadi pilihan untuk di'observe'..hehe


Dataran perhimpunan : Guru2 tahun enam sedang memberi taklimat tentang matapelajaran masing2 kpd pelajar tahun 6 memandangkan mereka akan menduduki exam UPSR minggu depan(14 Sept 2011).

Di bilik guru besar : Bersama Guru Besar pada hari terakhir..
Dari kiri : Faridatul Aini, xxx, Guru Besar: En. Md. Rahim Mamat, Syarifah Humairah.

Di bilik guru  bersama guru2 senior..
Dari kiri : Cg. Fatimah Wook, xxx, Faridatul Aini, Cg. Suraya, Cg. Hanani Hashim.